Idag snor jag runt och letar efter något utan att hitta det. Under tiden kommer jag på en annan sak jag inte heller hittar. Letar och letar. Hittar istället ett litet tidningsurklipp:
(som jag inte letade efter). Men nu dyker en annan tanke upp, nämligen att jag häromdagen filosoferade kring frågan om ansvar. Personligt ansvar. Det föranleddes av nyheten om att en riksdagsledamot hade skrivit något olämpligt på sin twitter, på Flashback eller var det nu var. Ett s.k. ”socialt medium”. Visserligen hade det skett för flera år sedan, men olämpligheten i saken har väl inget bästföredatum direkt. Ledamoten ”försvarade” sig med att det var en god vän som ”lånat” hennes konto och skrivit det där, inte hon själv. Innebörden i argumentet skulle nog tolkas som att hon inte var ansvarig.
För någon månad sedan hände samma sak med en annan riksdagsledamot, från ett annat parti. Han, i det fallet, använde samma argument som ”försvar”. Någon annan hade använt hans konto, uppgav han.
Dessa båda händelser – och andra liknande i tidigare nyhetsflöden – fick mig att börja grunna på det här med personligt ansvar och sociala media. Om jag har förstått saken rätt så identifierar man sig när man registrerar ett konto. Man använder något unikt för att försäkra att ”jag är jag”, kanske e-postadressen, kanske personnummer. Kanske ett fingeravtryck eller sitt DNA? Nåja, det sistnämnda är vi väl inte framme vid ännu?
Hursomhelst, kontot är registrerat på en fysisk person som har identifierat sig och därmed bekräftat vem som står för det. Det innebär, vill jag mena, att man har personligt ansvar för hur det används. Att påstå att någon annan skrivit det som skrivs på kontot är inget försvar. Det är man själv som är ansvarig i alla fall. Enda undantaget är väl om kontot har hackats på olagligt sätt. Sådant kan förstås hända och nästa gång en riksdagsledamot åker dit för att ha uttryckt unkna åsikter bör hon eller han bevisa att kontot hackats, annars får vederbörande vackert ta sitt ansvar och be om ursäkt, pudla, avgå eller erkänna att man står för det skrivna och faktiskt har de värderingar som uttryckts.
Vidare… är det omodernt att ta ansvar för sina handlingar? Har det skett en förändring i kulturen, parallellt med det som kallas faktaresistens, fake news m.m?
Jag undrar hur det känns att vara en som sviker sitt personliga ansvar. I det senaste fallet med riksdagsledamoten har hon uttryckt ånger och är ledsen över det hela. Och då tänker jag: förstod hon inte vad det innebär att låta någon annan föra ordet i hennes namn? Är det något som saknas i skola och uppfostran som gör att människor inte värderar sitt eget personliga ansvar högre?
Nu ska jag fortsätta leta efter vad-det-nu-var!
I andra tankar 