För en vecka sedan publicerade SvD en debattartikel av Hugo Lagercrantz, där han efterfrågar nationella riktlinjer för vård och eftervård av extremt för tidigt födda barn. I texten redovisas stora förbättringar i överlevnad för dessa barn, till priset av organskador som följer dem genom livet. Citerar ur artikeln:
”Det är en fantastisk utveckling. De flesta barn som föds för tidigt, alltså före vecka 37, utvecklas normalt och blir i stort sett friska. Men alltfler extremt för tidigt födda barn i vecka 22–23 som överlever drabbas av såväl funktionsnedsättning såsom cerebral pares (cp),synnedsättning och neuropsykologiska funktionshinder (NPF). Ett av fyra av dessa barn utvecklar autistismspektrumtillstånd. Dessutom drabbas 88 procent av dem av astma, njur- och/eller tarmrelateradeproblem. Endast 15 av 383 barn födda efter genomsnittligt 23,5 veckor och med en födelsevikt à 565 gram var utan diagnos och kunde betraktas som normalutvecklade.”
Det skulle inte vara möjligt att rädda så omogna foster utan intensivvård och som anestesiolog har jag själv under mina aktiva år deltagit i det akuta skedet av sådan vård vid några tillfällen. Sedan min aktiva tid har förutsättningarna ändrats genom tillkomst av ett läkemedel som gör de omogna lungorna funktionsdugliga. Den nedre gränsen för möjlig överlevnad har flyttats nära den övre gränsen för abort.
Lagercrantz hänvisar i sin artikel till en enkätundersökning bland läkare, blivande barnspecialister. Ytterst få av dem skulle önska intensivvård till ett eget barn fött så tidigt som i 22:a eller 23:e graviditetsveckan.
Den svåra frågan, som behöver hanteras i nationellt gällande riktlinjer: ”Är det rimligt att satsa fullt ut på överlevnad i de fall som föds extremt tidigt och där risken är avsevärd för livslångt lidande?”
Jag vet inte i vilken utsträckning våra politiker och myndigheter är beredda att ta ställning, men anser att det behövs. Så har skett i några andra västländer.
Erwin Bishofberger (1936-2012) var professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet och jesuitpater i Stockholm. Jag hörde honom föreläsa en gång om medicinsk etik och minns resonemanget ungefär såhär: ”Människan skiljer sig från djuren genom att djur får göra allt de kan, utan några etiska begränsningar. Det får inte människan.”
I andra tankar 