Mänskliga fri- och rättigheter…. pjöh!

I dagarna rapporteras i flera media (bl. a SvD här) om hur kvinnor flyr förtrycket i Saudi-Arabien. Somliga lyckas, många misslyckas. Hörde just på radion hur en kvinna lyckats ta sig från Saudi-Arabien till Manila där hon skulle byta till ett plan till Sydney, Australien. En australisk gränspolis stoppade henne. Nästa dag såg vittnen hur hon fördes bunden ombord på ett saudiskt plan och efter det har hon inte hörts av.

Det finns en app där männen kan lägga in vilka begränsningar som gäller för deras ”skyddslingar”, t ex att lämna landet.

Vad är det nu det står i FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna? Jo, det står en hel massa, bl. a följande:

Artikel 1.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Artikel 13.

  1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.
  2. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.

Artikel 14.

  1. Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

Artikel 16.

  1. Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.

Att Saudi-Arabien bryter mot deklarationen är uppenbart. Vad är det då som får ett demokratiskt land som Australien att neka dessa kvinnor asyl????

Kan det vara tolkningen av flyktingkonventionen (kom 1951). Däri stipuleras:

Vem räknas som flykting?

Enligt konventionen är en flykting en person som “flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk samhörighet, och som befinner sig utanför det land vari han är medborgare och som på tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet.” Vad och vem som utgör en viss samhällsgrupp har utvecklat sig genom åren. I dag räknas i vissa länder de som riskerar förföljelse på grund av sitt kön eller sexuell orientering. Flykting är även den som lever i flyktingliknande situationer.2

Enligt FN:s definition räknas man inte som flykting om man till exempel flyr undan klimat- och miljöförändringar eller migrerar av enbart ekonomiska anledningar.

Konventionen specificerar också vilken typ av rättsligt skydd, annan assistans och sociala rättigheter som en flykting ska beviljas från de stater som skrivit under dokumentet. I april 2015 hade 151 länder ratificerat flyktingkonventionen.3

Australien hör tydligen inte till de länder som räknar in dem som riskerar förföljelse pga kön. Men det borde inte spela någon roll! Saudi-Arabien kränker de grundläggande fri- och rättigheterna så att det stänker om det! Men kanske säkrast att FN kompletterar flyktingkonventionen så att det blir tydligt att kvinnors rättigheter räknas in i mänskliga rättigheter. (Man Blir Så Trött!!!!!)

Och… måtte alla demokratiska länder som respekterar allas fri- och rättigheter snarast sluta stödja Saudi-Arabien!

 

 

Annonser

U.p.a?

Idag snor jag runt och letar efter något utan att hitta det. Under tiden kommer jag på en annan sak jag inte heller hittar. Letar och letar. Hittar istället ett litet tidningsurklipp:

img_3732

(som jag inte letade efter). Men nu dyker en annan tanke upp, nämligen att jag häromdagen filosoferade kring frågan om ansvar. Personligt ansvar. Det föranleddes av nyheten om att en riksdagsledamot hade skrivit något olämpligt på sin twitter, på Flashback eller var det nu var. Ett s.k. ”socialt medium”. Visserligen hade det skett för flera år sedan, men olämpligheten i saken har väl inget bästföredatum direkt. Ledamoten ”försvarade” sig med att det var en god vän som ”lånat” hennes konto och skrivit det där, inte hon själv. Innebörden i argumentet skulle nog tolkas som att hon inte var ansvarig.

För någon månad sedan hände samma sak med en annan riksdagsledamot, från ett annat parti. Han, i det fallet, använde samma argument som ”försvar”. Någon annan hade använt hans konto, uppgav han.

Dessa båda händelser – och andra liknande i tidigare nyhetsflöden – fick mig att börja grunna på det här med personligt ansvar och sociala media. Om jag har förstått saken rätt så identifierar man sig när man registrerar ett konto. Man använder något unikt för att försäkra att ”jag är jag”, kanske e-postadressen, kanske personnummer. Kanske ett fingeravtryck eller sitt DNA? Nåja, det sistnämnda är vi väl inte framme vid ännu?

Hursomhelst, kontot är registrerat på en fysisk person som har identifierat sig och därmed bekräftat vem som står för det. Det innebär, vill jag mena, att man har personligt ansvar för hur det används. Att påstå att någon annan skrivit det som skrivs på kontot är inget försvar. Det är man själv som är ansvarig i alla fall. Enda undantaget är väl om kontot har hackats på olagligt sätt. Sådant kan förstås hända och nästa gång en riksdagsledamot åker dit för att ha uttryckt unkna åsikter bör hon eller han bevisa att kontot hackats, annars får vederbörande vackert ta sitt ansvar och be om ursäkt, pudla, avgå eller erkänna att man står för det skrivna och faktiskt har de värderingar som uttryckts.

Vidare… är det omodernt att ta ansvar för sina handlingar? Har det skett en förändring i kulturen, parallellt med det som kallas faktaresistens, fake news m.m?

Jag undrar hur det känns att vara en som sviker sitt personliga ansvar. I det senaste fallet med riksdagsledamoten har hon uttryckt ånger och är ledsen över det hela. Och då tänker jag: förstod hon inte vad det innebär att låta någon annan föra ordet i hennes namn? Är det något som saknas i skola och uppfostran som gör att människor inte värderar sitt eget personliga ansvar högre?

Nu ska jag fortsätta leta efter vad-det-nu-var!

Djurplågeri på Hammarö

Det började redan på söndagskvällen. Några enstaka, men det räcker för att hundens skräck ska vakna. Natten till nyårsafton blev orolig, åtminstone i början. Hon stod i ett hörn flåsande med vitt uppspärrade ögon och darrande kropp. Efter omsorger och när djurplågarna avbrutit sina handlingar under natten lugnade hon sig.

Under nyårsafton var det lugnt i flera timmar, det var trist väder och det blev några korta promenader. Men redan på eftermiddagen kom smällandet igång igen och hundens skräck växte. Vi försökte gå ut några gånger, eftersom hon verkligen behövde göra ifrån sig, men fick skynda in igen.

Det är som en kvalificerad tortyr. Offret försätts i skräck och därefter blir det lugnt, men inte säkert. Närsomhelst kommer torterarna tillbaka. Oregelbundenheten bidrar till att paniken aldrig försvinner helt.

När nyårsafton gick mot kväll var det hela satt i system och tortyren återkom sporadiskt under hela kvällen. Här var en hund med total skräck för vad som pågick därute. Vi försökte skapa trygghet för henne, ordnade mörka trygga hörnor på platser där hon kunde söka skydd, men det var inte möjligt att få henne lugn. Nu visste hon att varje paus i tortyren kunde följas av nya angrepp, närsomhelst. Egentligen hade hon behövt gå ut en lite längre runda för att göra vad hundar gör utomhus. Men var gång vi tog ut henne passade de på och det kom närmare.

En hund som stirrar, darrar, flåsar och flämtar med skräcken lysande ur ögonen väcker stor medkänsla och omsorg hos oss som försöker ta hand om henne. Torterarna ser inte det och de förstår det inte heller. Är de läskunniga? Är de hjärtlösa psykopater?

Vi har under rätt lång tid nu mer eller mindre dagligen kunnat läsa i tidningar, höra på radio och i TV, om den tortyr som smällare och raketer utgör för många djur. Hästägare ställer i ordning för sina djur så att de får vara inomhus och så att de inte kan skada sig eller andra. Hundägare bokar in sig på hotell i områden där risken för smällare och raketer är lägre. Jag har trott att risken för smällare under nyårsdygnet var lägre överallt eftersom dessa föremål är förbjudna. Att människor skickar upp fyrverkerier runt tolvslaget på nyårsnatten är inget att bråka om. Klart att de ska ha det nöjet. Men att använda förbjudna smällare under hela nyårsdygnet är att sälla sig till en grupp människor, som de flesta av oss andra ser på med förundran, förakt och rädsla. Torterare!

Vi hamnade till slut i en garderob för att hålla vår darrande hund sällskap, vilket hjälpte henne en del. Instängda där i mörkret med varsitt glas bubbel hörde vi på avstånd hur de sporadiska smällarna fortsatte över tolvslaget och ett par timmar till.

Om nu smällare är förbjudna sedan flera år, hur kommer det sig att vuxna låter sina barn använda dem i bostadsområden? Det är brottsligt, det är tortyr för våra husdjur. Och ni ungdomar som håller på med detta, ni ägnar er faktiskt åt djurplågeri.

Gustaf II Adolf i mina tankar

250px-Gustav_Adolfsbakelse

Ja, idag är det 386 år sedan Sveriges konung Gustaf II Adolf lämnade in på slagfältet vid Lützen. I min barndom firade vi (”firade”??) detta med att äta Gustaf Adolf-bakelse. När jag googlar på detta hittar jag en fyrkantig designad 1908, se bild (lånad från Wikipedia).

 

 

I mitt minne från barndomens Söderhamn var bakelsen rund och Hans Majestät gestaltades i skär marsipan. Kanske köptes de på Rådhuskondis? Minnet grumlas av alla år som gått och det där med bakelser var inget som stod på menyn särskilt ofta. Inte nu heller.

En annan association som dyker upp idag är P. C. Jersilds berättelser om ”Calvinols resa genom världen”. I just denna episod är Calvinol kungens livläkare och får till allas sorg konstatera majestätets bortgång flera dagar före slaget vid Lützen. För att hålla uppe stridsmoralen inför slaget krävs att manskapet inte får klart för sig att kungen är död. Så Calvinol kommer på en lösning, han tillverkar en gubbe av ”gummi arabicum”, som han pumpar upp så den blir lika tjock och rund som den som den föreställer. Den binds fast vid kungens häst och ingen tycks se nånting när det blir strid i dimmorna vid Lützen. Men något går fel, förtöjningen i hästen lossar och kungens gummikropp seglar iväg i den svaga vinden. (Förlåt mig, herr Jersild, om jag minns fel från din roliga bok.)

Och så för det tredje, i Finland är det här inte alls Gustaf Adolfsdagen, utan Svenska dagen. Det har ungefär lika många år på nacken som bakelsen, dvs. drygt hundra år. Finlandssvenskarna firar Svenska dagen och sin tillhörighet till svenska språket och det där har väl inte blivit lättare genom åren. Jag har många gånger undrat över varför den svenska staten är så passiv när det gäller att stötta svenska språket i Finland. Men det är en annan historia.

På radion nyss talades det om hundraårsjubiléet av Stilleståndsdagen 11 november 1918. Var det inte också klockan 11.11? I England bär de röda poppies, i Sverige gör vi ingenting. Jag har just avslutat läsningen av en intressant bok om finska inbördeskriget, där jag fick lära mig mycket jag inte visste. Den heter Finska inbördeskriget och är skriven av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg, Natur&Kultur 2017. Kriget pågick från januari till maj 1918 och följdes av en lång svår period när det svenska i Finland fick det svårare. Jag var inte född då än, men jag har personligen erfarit en känsla av ovilja att bemöta mig som svensk på ett artigt sätt, när jag för första gången besökte Helsingfors på 1970-talet. Ingen på Stockmanns kunde tala svenska. Man fick försöka på engelska. Eller tyska. När jag kom dit för nåt tiotal år sedan igen, då var det inga problem.

Inget långt steg från Gustaf II Adolf till Finland. Han la grunden till den svenska stormaktstiden och Finland var en del av Sverige och hade det nog bra med oss och vi med dem. Jag kan tycka att vi ska fortsätta hålla ihop. Norge med. Danmark? Nja. Jag hälsar till er i Finland som idag firar Svenska dagen! Och till er i Sverige (Söderhamn särskilt, men är det nån där som gör det??) som smaskar GA-bakelse idag. Gärna en rund med kung i skär marsipan.

 

 

Håll dem utanför!

Regeringsbildningen och dess våndor!

Jag har gjort mitt, dvs. röstat. Nu får ni göra ert, dvs. leda landet.

Men nu kan jag inte låta bli att dela med mig av denna tanke:

Om nu S så gärna vill ha med C och L på sin sida för att få egen majoritet, så är det ett utmärkt tillfälle för Alliansen att få igenom flera delar i sin politik. Det kan vara så att S är beredda att betala för att få en ”blocköverskridande” regering. Och alla tjänar på att regeringen har majoritet i Riksdagen. Att S inte vill ha med M och KD har nog sin enkla förklaring i att det inte går hem i stugorna eller vid Norra Bantorget.

C och L går bara in i regering med S om V ställs helt utanför, om en viktig och prioriterad lista av politiska beslut förverkligas och om tunga ministerposter ingår i dealen.

Hur skulle det mottas hos väljarna som står på Alliansens sida? Antagligen bättre än att låta det gå på som det gjort den gångna mandatperioden. Det är min bedömning.

Alliansen består. Alliansen ”lånar ut” C och L till regeringen. Till ett högt pris. Statsministerpost är bara en del i detta, det viktiga är det politiska innehållet. Så tycker vi väljare.

Alliansen består och fortsätter med interna överläggningar om politikens innehåll. M och KD får genom sina allianskolleger inflytande och summan av kardemumman är att en majoritet kan hålla ”de där andra” utanför. Hela mandatperioden, om det går bra.

 

En röd lyckopeng

Jag minns en liten historia som berättades för mig av en nära och kär vän. Det handlade om när hans pappa, född på 1910-talet, första gången fick en tomat i sin hand och tog ett rejält bett i den. Sedan for den iväg i ett kast som uttryckte skrämsel och avsky. Han hade ju trott att den skulle vara som ett äpple.
Det kan ha varit på 1920- eller 30-talet, vad vet jag. Tomaten har funnits i Norden sedan 1600-talet och härstammar från Peru, där den var känd och användes av inkafolket. I Sverige blev den enl Wikipedia allmänt känd på 1700-talet, men det kunde alltså ta längre tid innan den nådde det hälsingska inlandets folk, som min lilla historia visar.
Numera finns det många sorter att välja på i grönsaksdiskarna. Jodå, tomaten är en grönsak. Dvs. den kategoriseras så i livsmedelssammanhang. Linné placerade tomaten i släktet ”skattor” och senare har det förekommit andra synpunkter på den saken. Modern genetisk forskning visar att Linné hade rätt. Tomaten hör till släktet skattor och kanske därmed kan kallas skatta.
En skatt!
Eller ”lyckopeng” med sitt nyttiga lykopen.
Det som gör tomaten så nyttig är nämligen detta ämne lykopen. Det bidrar till kroppens försvar mot diverse otyg genom att stärka immunförsvaret och skydda mot flera cancerformer, hjärt-kärlsjukdomar och inflammation. Lykopen finns i och under skalet och man får extra stor dos om tomaten upphettas före själva inmundigandet.
Och det bästa av allt: små (goda!) tomater innehåller mer lykopen än stora.
Idag hittar vi i grönsaksdisken ofta utbud av små tomater vid sidan av de gamla vanliga som var de enda som fanns förr. Och en sort är särskilt god, den äter jag gärna flera stycken av varje dag. Ska inte ange sorten här, ni får testa själva.
Och förutom att njuta av smaken också njuta av vetskapen att det är riktigt nyttigt!IMG_3353.JPG

 

 

 

Att inte ge upp

Hédi Fried, det namnet är väl riktigt bekant numera. Själv har jag s.a.s. ”följt” henne i rätt många år. Hon är gammal nu, över 90, men har snarast intensifierat sina aktiviteter för att få sin röst hörd. Häromåret var hon nominerad till Augustpriset för en bok med koppling till Förintelsen, den som hon faktiskt överlevde.

Idag skriver hon i DN om kampen för demokratin, om bibliotekens och bildningens roll och riskerna med att låta saker och ting bara hända utan att reagera. Här refererar hon till en artikel av Maria Leissner, där Leissner skriver en sorts kokbok över hur man gör ett maktövertagande i syfte att lämna demokrati och allt det bakom sig. Läsvärt, särskilt som det går att se att det stämmer när vi betraktar somliga ledare i världen, inte så långt bort i vissa fall.

Jag som enskild liten människa, vad kan jag göra för att värna demokratin? Är den ens värd att värna? Det är ett trögt sätt att styra förstås och en av systemets värsta svagheter är att den öppnar för anti-demokrater att ta makten, bara de använder sig av demokratins arbetssätt när de gör det. Sedan kan de bestämma nånting helt annat.

Sverige är förstås lika lite immunt mot ett sådant förlopp som vilket demokratiskt land som helst. Det kommer an på oss, befolkningen, att vara uppmärksamma och inte låta det ske. Var och en av oss. Inte se vårt medborgaransvar enbart som det vi gör på valdagen, utan också se att vi kan påverka genom att delta i debatt. Forum saknas sannerligen inte och många är de som deltar. Jag själv just nu på detta sätt och annars ibland via Facebook eller i diskussioner osv.

Jag beundrar Hédi Fried för hennes ihärdighet. Det finns en liten film med henne på SVT Play som är väl värd att se. Ibland kan jag undra om ungdomar i skolan, som t ex får se en sådan film, tar till sig av budskapet eller om de stänger öronen bara för att den som förmedlar det är en åldrad person, allt annat än modern och häftig. Jag hoppas sannerligen inte det!

Fried i DN idag här: Biblioteken får inte abdikera DN 8 feb 2018

Maria Leissners artikel här: Leissner om nyvalda auktoritära populister

SVT-filmen med Hédi här: SVT ”Min oro” med Hédi Fried

Jag med

Kan inte hålla mig nu från att kommentera MeToo-kampanjen om tafsande män, sexuella trakasserier och sexuella övergrepp. I kvällens Aktuellt ifrågasattes risken med att samla ihop trakasserier och övergrepp i samma kampanj. Det har jag också tänkt på. Jag har själv förstås blivit utsatt för tafsanden och annat som kan klassas som trakasserier. Det tog slut så småningom när jag blev äldre, men när man var ung såg man (jag och mina väninnor) det som nåt som vissa män gjorde och som var irriterande, obehagligt och kränkande. Vissa tillfällen har stannat kvar starkare i minnet än andra.

Min åsikt är att MeToo-kampanjen är bra totalt sett.

En annan tanke som dök upp igårkväll när S-ministern Åsa Regnér framträdde i Agenda om detta sammanhang var minnet av nyhetsrapporteringen om när forne S-ledaren och f.d. statsministern Göran Persson satte pekfingret i C-ledaren Maud Olofssons mage och att han återkommande retade henne för hennes kropp. Blev det uppror bland socialdemokraterna då och vad tyckte Åsa Regnér om det hela? Nu är hon mycket politiskt korrekt och bjuder in på härsan och tvärsan för samtal om saken. Men då? Hm!

Tranorna

Igår kom de, tranorna. I sträck på sträck, klagande här ovanför, i välordnad plogformation. Den ena på den andra. Idag har jag sett och hört dem igen. Mot söder, mot söder.

Sommaren är på väg att ta slut.

Det kändes lite sorgligt. Sommaren har varit annorlunda på flera sätt, naturen har kommit mig närmare. Tranorna som nu lämnar oss för sydligare boplatser blir symboler för att allt har sin tid.

Som en fin tröst för nostalgiska tankar dök en vacker vy upp här igårkväll. Den varade bara en kort stund men det behövdes bara 1/80 sekund att fånga den på bild. Ungefär så.

Måndag 21 augusti 2017

7 dec och lite minnen

Landscape

”Arizona during the attack” (hämtad från Wikipedia)

Idag är det 75 år sedan Japan attackerade USA med bomberna mot Pearl Harbor. Det var fegt och oväntat. De båda länderna förhandlade med varandra fortfarande när anfallet kom och förde in USA i 2:a världskriget.

Jag besökte Pearl Harbor som turist för tjugo år sedan. Där är nu ett museum och en minnesplats för de mer än 2000 som dödades den dagen. Först fick man röra sig i en lokal med diverse minnessaker, därefter var det filmvisning, en film som klippts samman av både amerikanska och japanska filmer. När filmen var visad fördes vi ut genom en annan dörr till båtar och åkte ut till minnesplatsen som är byggd över fartyget Arizona som sänktes vid attacken. Platsen var byggd som en bro tvärsöver fartygets mittdel. Man hade tagit bort torn och kanoner från fartyget, så att bara däcket var synligt en bit under vattenytan. Det syntes fortfarande läckage av olja på vattenytan.

Minnesplatsen ovanför var inredd med vit marmor där namnen på de dödade var inristade.

Ett minnesvärt besök.

Ett annat minnesvärt besök som faller mig in nu är Santiago de Chile. Jag har nyligen sett den chilenska filmen ”NO” som berättar om kampanjen inför folkomröstningen 1988 när chilenarna fick chansen – och tog den – att rösta bort diktatorn Pinochet och införa demokrati.

300px-golpe_de_estado_1973

Presidentpalatset i Santiago under attack sep -73 (bilden hämtad från Wikipedia)

Jag besökte Chile våren 1988 och reste ned genom landet från Atacamaöknen i norr till huvudstaden. Det var då femton år sedan de berömda bilderna vistas i svensk TV på hur den demokratiskt valde presidenten Allende störtades i en militärkupp. Vi strosade inom staden och såg presidentpalatset med skottskador på väggarna som ännu fanns kvar. Överallt i staden såg vi militärfordon och tungt beväpnad militär. Det var ett halvår före folkomröstningen.

I morse träffade jag som vanligt en annan hundägare under vår morgonpromenad. Ibland hejar man lite, ibland blir det mer. Idag var det en sådan gång med lite mer. Hon berättade att hon var krigsbarn från Finland och nu mycket, mycket oroad över hur det är i världen. Med Trump, med Putin, med Frankrike. Hon mindes ännu hur det var när bomberna föll i hennes finska hemstad och vad man måste göra för att skaffa mat och skydd. ”Mina barn begriper ingenting. Inte mina barnbarn heller. De är bortskämda!”

Ingen av oss vet hur det blir i framtiden. Vi kan bara hoppas. Och hoppas!