7 dec och lite minnen

Landscape

”Arizona during the attack” (hämtad från Wikipedia)

Idag är det 75 år sedan Japan attackerade USA med bomberna mot Pearl Harbor. Det var fegt och oväntat. De båda länderna förhandlade med varandra fortfarande när anfallet kom och förde in USA i 2:a världskriget.

Jag besökte Pearl Harbor som turist för tjugo år sedan. Där är nu ett museum och en minnesplats för de mer än 2000 som dödades den dagen. Först fick man röra sig i en lokal med diverse minnessaker, därefter var det filmvisning, en film som klippts samman av både amerikanska och japanska filmer. När filmen var visad fördes vi ut genom en annan dörr till båtar och åkte ut till minnesplatsen som är byggd över fartyget Arizona som sänktes vid attacken. Platsen var byggd som en bro tvärsöver fartygets mittdel. Man hade tagit bort torn och kanoner från fartyget, så att bara däcket var synligt en bit under vattenytan. Det syntes fortfarande läckage av olja på vattenytan.

Minnesplatsen ovanför var inredd med vit marmor där namnen på de dödade var inristade.

Ett minnesvärt besök.

Ett annat minnesvärt besök som faller mig in nu är Santiago de Chile. Jag har nyligen sett den chilenska filmen ”NO” som berättar om kampanjen inför folkomröstningen 1988 när chilenarna fick chansen – och tog den – att rösta bort diktatorn Pinochet och införa demokrati.

300px-golpe_de_estado_1973

Presidentpalatset i Santiago under attack sep -73 (bilden hämtad från Wikipedia)

Jag besökte Chile våren 1988 och reste ned genom landet från Atacamaöknen i norr till huvudstaden. Det var då femton år sedan de berömda bilderna vistas i svensk TV på hur den demokratiskt valde presidenten Allende störtades i en militärkupp. Vi strosade inom staden och såg presidentpalatset med skottskador på väggarna som ännu fanns kvar. Överallt i staden såg vi militärfordon och tungt beväpnad militär. Det var ett halvår före folkomröstningen.

I morse träffade jag som vanligt en annan hundägare under vår morgonpromenad. Ibland hejar man lite, ibland blir det mer. Idag var det en sådan gång med lite mer. Hon berättade att hon var krigsbarn från Finland och nu mycket, mycket oroad över hur det är i världen. Med Trump, med Putin, med Frankrike. Hon mindes ännu hur det var när bomberna föll i hennes finska hemstad och vad man måste göra för att skaffa mat och skydd. ”Mina barn begriper ingenting. Inte mina barnbarn heller. De är bortskämda!”

Ingen av oss vet hur det blir i framtiden. Vi kan bara hoppas. Och hoppas!

Äldreomsorg inte alltid så omsorgsfull

Skärmavbild 2016-08-23 kl. 11.45.51

Nu läser jag om en förfärlig händelse där en kvinna som bodde i äldreboende hittades död på badrumsgolvet av sin son. Läkare och boendets personal hade varit där några timmar tidigare och konstaterat dödsfallet. Ingen – INGEN! – hade hört av sig till anhöriga. Kvinnan låg som hon hittats först. Inget lakan över kroppen. Bara en lapp från läkaren!

Tro inte att detta är unikt för just detta äldreboende i Gävle! När min Pappa sjuknade i vinterkräksjuka och var mycket medtagen var det ingen = INGEN på hans äldreboende på Lidingö, som kontaktade någon i familjen.

Vad är det som – i dessa fall och troligen många andra – gjorde att man inte kontaktade anhöriga? Vad?? Tacksam om nån som jobbar inom den s.k. äldreomsorgen svarar mig!

Artikeln i DN här.

Djuren i naturen

Man läser ibland om människor som stannar vid trafikolyckor och fotograferar händelsen med sina mobiler. Eller t o m fotograferar någon som håller på att drunkna istället för att hjälpa till med det samma. Själv tog jag mig absolut inte tid att plåta den lilla grönfink som skälvande av chocken låg här utanför i gräset sedan den råkat bumpa rakt in i fönstret. Jag trodde den skulle dö i mina händer, strök den lite över nacken och höll om den försiktigt för att den inte skulle bli kall. Sen kom en mygga och satte sig makligt till rätta på min tumme för att där sticka mig. Det uppskattade jag inte. Så jag blåste på den. Då flög lilla grönfinken iväg, raka spåret upp i en gran. Den överlevde.

Om den klarade sig från sparvhöken vet jag förstås inte. Antar att sparvhökar gillar små grönfinkar minst lika mycket som myggor gillar människoblod. Hur som helst fick jag se den – höken – sitta här i en björk och spana på min fågelmatare. Där är oftast fullt av ätande gäster, så även denna gång. När jag hämtade kameran flyttade sig rovfågeln en bit bort och fortsatte stirra på småfåglarna. Jag lyckades få ett par bilder som inte blev helt hopplösa.

Och så är det dessa pigga små ekorrar. Häromdagen lyckades räven ta en av dem och sprang iväg med en till synes livlös liten i munnen. Men fler har överlevt och fortsätter komma till sin matplats, på trygg höjd ovanför rävnivå numera.

Skarven har invaderat hela ostkusten och finns också här. De har nu i flera dagar uppehållit sig på ett stenrabb här utanför. Det är en bit ut och svårt att fånga dem på bild. Just denna dag kom solen tillbaka efter ett par dagar med gråväder. Och jag gjorde ett försök från en plats längst ut på bryggan.

I samband med det träffade jag på snoken. Den försökte gömma sig i en springa, men jag såg den nog. Och lyckades få en bild.

Och så kommer bilderna:

_DSC1973_konv_DSC1974_konv_DSC1979_konv_DSC1984_konv_DSC1987_konv_DSC1994_konv

Ekorrmatande

Jag tycker om ekorrar. Dom är så söta och så skickliga på sitt klättrande, hoppande och manövrerande. Kanske finns en särskild kärlek till dessa djur hos mig för att jag hade en ekorre som ”kramdjur” när jag var liten. Han finns fortfarande och har kramats av andra barn sedan dess.

Men nu handlar det om levande ekorrar, som jag får uppleva på nära håll när jag – som nu – har förmånen att få bo mitt i naturen. Jag har kunnat följa klädedräktens förändring under året och någon enstaka gång få en bild som jag tyckte var okay.

Glädjande nog har det nu visat sig att det elaka ryktet om ekorrarnas rovlystnad och benägenhet att stjäla fågelägg är bara ett rykte och en fördom. Helt utan grund. Det gör det ännu lättare att tycka om de små akrobaterna!

Ekorren kommer gärna fram när den vill ha mat och mat får den. Hittills har jag lagt ut på en sten och lite på marken omkring. Mest jordnötter. Inte såna man köper på ICA och tar som tilltugg till cocktail eller vin. Nej, man kan få tag i billigare nötter på plantaffärer och såna ställen.

Fåglarna har sin egen plats, med en fågelmatare fylld av frön. Såhär års får man fylla på ofta.

Ekorren vill också ha frön, uppenbarligen. Den har hittills haft lätt att hoppa till fågelmataren och sitta där fastklängd och peta ut godsakerna ur hålen. Sen har jag grymt sågat bort lite grenar, så den inte kan komma åt fåglarnas mat längre.
Men nu kan den – eller de, för de är flera! – känna sig glada igen! De har fått en egen matare.

Tanken med den är att ekorren ska kunna lyfta på locket och plocka åt sig. Såhär inledningsvis har jag ställt upp locket, för att de ska lära sig var maten är. Det har tagit ett dygn. Men nu, nyss, har de upptäckt skatten!

Imorgon ska jag ta bort pinnen så att locket stängs. Ska bli spännande att se om de klarar att komma åt maten ändå.

_DSC0679_b01_konv_

1. Vinterpälsen på

_DSC0917_b01_konv_

2. Sommar!

_DSC0953_b01_konv_

3. Hallå där!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

4. Hungrig?

_DSC1817_konv_

5. Pour écureuils!

_DSC1819_konv_

6. Ekorrestauranger

_DSC1821_konv_

7. Laddad!

_DSC1845_konv_

8. Premiärgästen!

Det känns inte okej

lofven

”Övning ger färdighet” lyder ett gammalt talesätt. Och det stämmer. Det man inte kan från början blir man bättre på och till sist riktigt bra. Under en förutsättning förstås: att man förstår när det inte var tillräckligt bra och drar slutsatser av det för att förändra och förbättra.

Det skrivs förstås ofta om statsministern och andra regeringsmedlemmar, det hör till vår demokrati. Kanske det skrivs väldigt lite om när de gör bra saker, men det förekommer nog också. Men när de gör bort sig får man se det överallt.

Nu senast har Stefan Löfvén, som varit partiledare i ett antal år och statsminister i drygt ett, kommenterat en uppmärksammad dom (det s.k. terroristmålet) i Göteborg innan den vunnit laga kraft. För det får han berättigad kritik. Och dessutom fortsätter han med sitt vardagliga
(juvenila!?) språkbruk, när han säger: ”Det är inte okej att åka ner och begå brott mot mänskligheten…”

Flera kritiker menar att det är ett språkbruk som inte anstår en statsminister. Jag håller med.

Han verkar inte lära sig trots att han får mycket övning och trots att han rimligen har många omkring sig som skulle kunna lära honom hur man pratar. Och när.

Ynkligt, tycker jag! Det känns inte okej att behöva ha en statsminister som verkar helt obildbar!

SvD-artikel här och här.

 

Smaskens med insekter

images

Smaskens?

Läser i DN om insekter som mat. Det visar sig att det går bra att handla och äta i flera andra europeiska länder, t ex Storbritannien, Frankrike och Italien. Men inte i Sverige. Varför då då? Jo, Livsmedelsverket sätter stopp och har enl artikeln tolkat någon EU-regel precis i motsatt riktning jämfört med dessa länder. Och förbjudit insekter som mat.

Varför ska man äta insekter? Ja, ett bra skäl är deras näringsinnehåll. En annan, kanske ännu bättre anledning, är att belastningen på miljön vid framställning av insekter till mat är så ofantligt mycket mindre än den som sker vid framställning av kött. Grisuppfödning ger 100 gånger större klimatutsläpp än insektsuppfödning. Produktion av nötkött kräver 12 gånger mer föda per kilo jämfört med produktion av insekts-”kött”.

Det står att Sverige konsumerar 87 kg per person och år av kött! Visserligen har man sett en nedgång men det är ju kolossalt mycket. Det blir ca 1,5 kg kött i veckan. Per person. Jag tycker det låter absurt att folk skulle äta så mycket kött, men siffror är siffror.

Undrar om det är gott att suga på en syrsa? Knapra på en kackerlacka? Tugga en tusenfoting?

Det känns förstås såhär i förstone lite äckligt att tänka sig. Men alla vi icke-vegetarianer äter andra djur utan att blinka.

Jag ser fram emot att prova (faktiskt!) och hoppas att Livsmedelsverket gör som artikelförf rekommenderar och häver förbudet.

DN-artikeln här.

Författaren beskrivs som ”insektsentreprenör”, så hon kan förstås ha ett egenintresse i hävt förbud. Men argumenten förefaller rätt starka i sig.

Feltänkt om skatter

Socialdemokratiska finansministern Andersson försvarar beslutet att ta bort sänkt arbetsgivaravgift för unga. Argumentet hon för fram är att reformen gav för få jobb i relation till vad det ”kostar” för staten. För dyrt per jobb. Andra S-debattörer (och vänsterpartister) använder samma resonemang när de kritiserar Alliansens metod att få in fler unga på arbetsmarknaden. ”Det kostar X miljoner och ger bara Y jobb”, säger de. ”Alldeles för dyrt per jobb”!

Det är en mycket egendomlig tankegång som ligger bakom. För att kunna påstå att sänkt arbetsgivaravgift är en ”kostnad” för staten, måste man leva i föreställningen att dessa pengar tillhör staten från början. Men det gör de inte. Pengarna kommer från företagen, arbetsgivarna och före dem från kunder och konsumenter.

Dyrt med sänkt arbetsgivaravgift? Nej, inte för staten, inte för arbetsgivarna, inte för konsumenterna. Men dyrt med högre arbetsgivaravgift? Javisst, både för konsumenter och företag och förmodligen också för staten genom färre ungdomsjobb, fler bidragstagare och färre skattebetalare.

Det är vanligt att S-politiker levererar kritik mot Alliansens politik i allmänna ordalag genom att säga att ”deras svar var alltid mera skattesänkningar, de sänkte skatten med Z miljarder!! under sina åtta år”, och det sägs med upprördhet och harmsenhet i rösten.

Själva ordet ”skattesänkningar” börjar låta som ett skällsord.

Nog är det svårt att förstå hur de tänker. Om de tänker…

Ta vara på läkarna!

Igår på TV-nyheterna visades ett inslag om en neurokirurg från Syrien som kommit till Sverige som flykting förra året. Under flykten förlorade han hela sin familj på Medelhavet! En tragedi som är omöjlig att sätta sig in i.

Nu fortsätter motigheterna. Han har lärt sig tala svenska, vilket han demonstrerade i TV-intervjun. Men han får inte jobba som läkare. Varför? Jo, för att Socialstyrelsen inte hinner med sitt jobb. Idag sitter de och läser ansökningar som kommit in i juli. Förra året! Han väntar sedan ett år på deras godkännande av hans ansökan om svensk legitimation.

Jag förstår inte det här! Varför ska man hindra välmeriterade läkare från andra länder att arbeta som läkare bara för att Socialstyrelsen inte hinner med sitt uppdrag i rimlig tid?

Samtidigt med att erfarna läkare, som mannen i TV-inslaget, går och väntar – eller jobbar som undersköterska, som han – på att få läkarlegitimation, så arbetar ett stort antal icke-legitimerade läkare i vården. Som läkare.

Vilka är de då? Jo, alla AT-läkare och alla examinerade läkare som ”vikarierar” som underläkare för att samla poäng så att de kan söka AT precis där de vill ha den, företrädesvis i huvudstaden. Alla dessa unga läkare får läkaruppgifter och avtalsenlig läkarlön. De arbetar ”under handledning” formellt, vilket innebär att en annan läkare kan ställas till svars när de begår misstag. I praktiken arbetar många av dem självständigt, tar emot patienter, ställer diagnoser osv.

Erfarna läkare med specialistkompetens inom områden där svensk sjukvård har stora behov hindras, medan unga oerfarna läkare släpps in. Varför?

Obegripligt slöseri med viktiga resurser.

Läkare från andra länder med dokumenterad kompetens bör självklart få arbeta som läkare i sin specialitet i väntan på den formella legitimationen. Om det finns oklarheter finns det väl inget som hindrar att de får (formella) överrockar, precis som sina unga oerfarna svenska kolleger.

Ändra regelverket så att verksamhetscheferna tar ansvar för vem de anställer, precis som sker med nyutbildade icke-legitimerade svenska läkare.

Mannen i TV-reportaget överväger nu att söka arbete i ett annat EU-land, där hans kompetens tas tillvara bättre. Sorgligt.

Här är länk till reportaget.

Tankar om ett D

Göran Eriksson skriver i SvD om socialdemokraternas tapp till sverigedemokraterna. Att de senare tycks locka fler väljare än de förra bland LO-anslutna ”arbetare”. Läs här.

Jag är inte särskilt förvånad. SD talar om hur de längtar tillbaka till nån sorts idyllisk forntid med ”det svenska” som ideal och det är – tror jag – precis vad många socialdemokrater också drömmer om. Det är förstås bara en dröm. Partiet har haft förmågan att i ledande ställning agera pragmatiskt och ansvarsfullt många gånger sedan mitten på förra seklet. Men det har nog mera berott på att de har haft vettiga personer på posterna (åtminstone somliga nyckelfigurer) än att deras anhängare har förstått och stöttat dem. Det kan hålla ett tag, men inte hur länge som helst. Att satsa på en trainee-regering var väl därför inte direkt ett vettigt drag, om man säger så.

S har alltid pratat mycket om solidaritet men vi vet alla vad som händer när någon ber dem utsträcka denna solidaritet till andra än svenskar. Kom ihåg demonstrationerna när det var utländska byggarbetare i Vaxholm för en massa år sedan! Själv har jag träffat riktiga sossar som med glöd suttit vid kaffebordet och ondgjort sig över alla dessa polacker som kommer hit och tar jobben ”ifrån oss”.

Nu ställs saker på sin spets i och med alla stackars människor som flyr krig och elände. S ledning kan givetvis inte göra annat än att stå upp för hederliga värderingar. Men deras väljare vill inte. Deras väljare vill att det ska bli som förr. Med ett snällt parti som gör som facket vill och delar ut pengar till höger och vänster. Till ”oss svenskar”, n.b. Andra göre sig icke besvär. ”Inte komma hit och ta våra bidrag från oss!”

Ytan på det s.k. statsbärande partiet krackelerar och deras efterföljare, med snarlikt namn, är där och nappar åt sig godbitar. De heter ju nästan likadant också. Bara ett D som skiljer.

Varför vara förvånad?

Beskyddarinstinkt?

Besökaren

Besökaren

Jag sitter och skriver. Behöver läsa på lite om vad forskningen säger om beskyddarinstinkt. Hittar mest löst underbyggda tyckanden om moderns beskyddarinstinkt gentemot sina barn eller om hur manipulativa kvinnor kan utnyttja mannens beskyddarinstinkt gentemot kvinnor. Vill ha fakta om mäns beskyddarinstinkt och just när jag sitter och provar olika sökord och kombinationer hörs ett ljud i huset. Det låter som om någon är på väg in, men jag ser ingen när jag tittar efter. Inte förrän jag kikar in i sovrummet. Där finns en uppskrämd liten fågel som flaxar mot rutan. Den har dessutom bajsat lite i rena förskräckelsen, tack och lov inte på sängen utan i fönsterblecket där det kommer att gå lätt att torka bort.

När jag försiktigt sträcker ut handen för att komma åt att öppna fönstret blir den ännu mer förskräckt och flaxar i panik förbi mig, förbi den vidöppna dörren, öppen mot friheten och grönskan, och fram till det stora fönstret mot havet, min skrivplats. Med en smäll slår den i glasrutan och sedan sätter den sig på bordet. Den låter de små vingarna hänga ut åt sidorna och huvet hänger nedåt. Ska den dö nu?

Efter en kort stund tar jag den utan några protester eller avvärjningar. Vi går ut. Vad göra? Sätta den på en sten? På trädgårdsbordet?

Till sist kommer jag på att jag bara ska låta den vara. Kan den flyga så gör den nog det. Jag tar bort handen som jag hållit försiktigt runt den lilla kroppen. Den blir sittande i andra handen. Vi står där. Den sitter stilla och börjar efter en stund se sig om. Och så flyger den iväg mot björken och försvinner.

Nu drar jag för den tunna gardinen som brukar hänga för dörröppningen. Sånt där ska inte behöva hända och man vill inte behöva begrava små fåglar som flugit ihjäl sig mot de förrädiska fönstren.

Det var en rödhake, vilket inte syns på bilden som jag hann ta i all hast med mobilen. En favorit! Och säkert en unge.

Sedan återgår jag till att leta fakta om beskyddarinstinkt.