Gustaf II Adolf i mina tankar

250px-Gustav_Adolfsbakelse

Ja, idag är det 386 år sedan Sveriges konung Gustaf II Adolf lämnade in på slagfältet vid Lützen. I min barndom firade vi (”firade”??) detta med att äta Gustaf Adolf-bakelse. När jag googlar på detta hittar jag en fyrkantig designad 1908, se bild (lånad från Wikipedia).

 

 

I mitt minne från barndomens Söderhamn var bakelsen rund och Hans Majestät gestaltades i skär marsipan. Kanske köptes de på Rådhuskondis? Minnet grumlas av alla år som gått och det där med bakelser var inget som stod på menyn särskilt ofta. Inte nu heller.

En annan association som dyker upp idag är P. C. Jersilds berättelser om ”Calvinols resa genom världen”. I just denna episod är Calvinol kungens livläkare och får till allas sorg konstatera majestätets bortgång flera dagar före slaget vid Lützen. För att hålla uppe stridsmoralen inför slaget krävs att manskapet inte får klart för sig att kungen är död. Så Calvinol kommer på en lösning, han tillverkar en gubbe av ”gummi arabicum”, som han pumpar upp så den blir lika tjock och rund som den som den föreställer. Den binds fast vid kungens häst och ingen tycks se nånting när det blir strid i dimmorna vid Lützen. Men något går fel, förtöjningen i hästen lossar och kungens gummikropp seglar iväg i den svaga vinden. (Förlåt mig, herr Jersild, om jag minns fel från din roliga bok.)

Och så för det tredje, i Finland är det här inte alls Gustaf Adolfsdagen, utan Svenska dagen. Det har ungefär lika många år på nacken som bakelsen, dvs. drygt hundra år. Finlandssvenskarna firar Svenska dagen och sin tillhörighet till svenska språket och det där har väl inte blivit lättare genom åren. Jag har många gånger undrat över varför den svenska staten är så passiv när det gäller att stötta svenska språket i Finland. Men det är en annan historia.

På radion nyss talades det om hundraårsjubiléet av Stilleståndsdagen 11 november 1918. Var det inte också klockan 11.11? I England bär de röda poppies, i Sverige gör vi ingenting. Jag har just avslutat läsningen av en intressant bok om finska inbördeskriget, där jag fick lära mig mycket jag inte visste. Den heter Finska inbördeskriget och är skriven av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg, Natur&Kultur 2017. Kriget pågick från januari till maj 1918 och följdes av en lång svår period när det svenska i Finland fick det svårare. Jag var inte född då än, men jag har personligen erfarit en känsla av ovilja att bemöta mig som svensk på ett artigt sätt, när jag för första gången besökte Helsingfors på 1970-talet. Ingen på Stockmanns kunde tala svenska. Man fick försöka på engelska. Eller tyska. När jag kom dit för nåt tiotal år sedan igen, då var det inga problem.

Inget långt steg från Gustaf II Adolf till Finland. Han la grunden till den svenska stormaktstiden och Finland var en del av Sverige och hade det nog bra med oss och vi med dem. Jag kan tycka att vi ska fortsätta hålla ihop. Norge med. Danmark? Nja. Jag hälsar till er i Finland som idag firar Svenska dagen! Och till er i Sverige (Söderhamn särskilt, men är det nån där som gör det??) som smaskar GA-bakelse idag. Gärna en rund med kung i skär marsipan.

 

 

Annonser

Håll dem utanför!

Regeringsbildningen och dess våndor!

Jag har gjort mitt, dvs. röstat. Nu får ni göra ert, dvs. leda landet.

Men nu kan jag inte låta bli att dela med mig av denna tanke:

Om nu S så gärna vill ha med C och L på sin sida för att få egen majoritet, så är det ett utmärkt tillfälle för Alliansen att få igenom flera delar i sin politik. Det kan vara så att S är beredda att betala för att få en ”blocköverskridande” regering. Och alla tjänar på att regeringen har majoritet i Riksdagen. Att S inte vill ha med M och KD har nog sin enkla förklaring i att det inte går hem i stugorna eller vid Norra Bantorget.

C och L går bara in i regering med S om V ställs helt utanför, om en viktig och prioriterad lista av politiska beslut förverkligas och om tunga ministerposter ingår i dealen.

Hur skulle det mottas hos väljarna som står på Alliansens sida? Antagligen bättre än att låta det gå på som det gjort den gångna mandatperioden. Det är min bedömning.

Alliansen består. Alliansen ”lånar ut” C och L till regeringen. Till ett högt pris. Statsministerpost är bara en del i detta, det viktiga är det politiska innehållet. Så tycker vi väljare.

Alliansen består och fortsätter med interna överläggningar om politikens innehåll. M och KD får genom sina allianskolleger inflytande och summan av kardemumman är att en majoritet kan hålla ”de där andra” utanför. Hela mandatperioden, om det går bra.

 

En röd lyckopeng

Jag minns en liten historia som berättades för mig av en nära och kär vän. Det handlade om när hans pappa, född på 1910-talet, första gången fick en tomat i sin hand och tog ett rejält bett i den. Sedan for den iväg i ett kast som uttryckte skrämsel och avsky. Han hade ju trott att den skulle vara som ett äpple.
Det kan ha varit på 1920- eller 30-talet, vad vet jag. Tomaten har funnits i Norden sedan 1600-talet och härstammar från Peru, där den var känd och användes av inkafolket. I Sverige blev den enl Wikipedia allmänt känd på 1700-talet, men det kunde alltså ta längre tid innan den nådde det hälsingska inlandets folk, som min lilla historia visar.
Numera finns det många sorter att välja på i grönsaksdiskarna. Jodå, tomaten är en grönsak. Dvs. den kategoriseras så i livsmedelssammanhang. Linné placerade tomaten i släktet ”skattor” och senare har det förekommit andra synpunkter på den saken. Modern genetisk forskning visar att Linné hade rätt. Tomaten hör till släktet skattor och kanske därmed kan kallas skatta.
En skatt!
Eller ”lyckopeng” med sitt nyttiga lykopen.
Det som gör tomaten så nyttig är nämligen detta ämne lykopen. Det bidrar till kroppens försvar mot diverse otyg genom att stärka immunförsvaret och skydda mot flera cancerformer, hjärt-kärlsjukdomar och inflammation. Lykopen finns i och under skalet och man får extra stor dos om tomaten upphettas före själva inmundigandet.
Och det bästa av allt: små (goda!) tomater innehåller mer lykopen än stora.
Idag hittar vi i grönsaksdisken ofta utbud av små tomater vid sidan av de gamla vanliga som var de enda som fanns förr. Och en sort är särskilt god, den äter jag gärna flera stycken av varje dag. Ska inte ange sorten här, ni får testa själva.
Och förutom att njuta av smaken också njuta av vetskapen att det är riktigt nyttigt!IMG_3353.JPG

 

 

 

Att inte ge upp

Hédi Fried, det namnet är väl riktigt bekant numera. Själv har jag s.a.s. ”följt” henne i rätt många år. Hon är gammal nu, över 90, men har snarast intensifierat sina aktiviteter för att få sin röst hörd. Häromåret var hon nominerad till Augustpriset för en bok med koppling till Förintelsen, den som hon faktiskt överlevde.

Idag skriver hon i DN om kampen för demokratin, om bibliotekens och bildningens roll och riskerna med att låta saker och ting bara hända utan att reagera. Här refererar hon till en artikel av Maria Leissner, där Leissner skriver en sorts kokbok över hur man gör ett maktövertagande i syfte att lämna demokrati och allt det bakom sig. Läsvärt, särskilt som det går att se att det stämmer när vi betraktar somliga ledare i världen, inte så långt bort i vissa fall.

Jag som enskild liten människa, vad kan jag göra för att värna demokratin? Är den ens värd att värna? Det är ett trögt sätt att styra förstås och en av systemets värsta svagheter är att den öppnar för anti-demokrater att ta makten, bara de använder sig av demokratins arbetssätt när de gör det. Sedan kan de bestämma nånting helt annat.

Sverige är förstås lika lite immunt mot ett sådant förlopp som vilket demokratiskt land som helst. Det kommer an på oss, befolkningen, att vara uppmärksamma och inte låta det ske. Var och en av oss. Inte se vårt medborgaransvar enbart som det vi gör på valdagen, utan också se att vi kan påverka genom att delta i debatt. Forum saknas sannerligen inte och många är de som deltar. Jag själv just nu på detta sätt och annars ibland via Facebook eller i diskussioner osv.

Jag beundrar Hédi Fried för hennes ihärdighet. Det finns en liten film med henne på SVT Play som är väl värd att se. Ibland kan jag undra om ungdomar i skolan, som t ex får se en sådan film, tar till sig av budskapet eller om de stänger öronen bara för att den som förmedlar det är en åldrad person, allt annat än modern och häftig. Jag hoppas sannerligen inte det!

Fried i DN idag här: Biblioteken får inte abdikera DN 8 feb 2018

Maria Leissners artikel här: Leissner om nyvalda auktoritära populister

SVT-filmen med Hédi här: SVT ”Min oro” med Hédi Fried

Jag med

Kan inte hålla mig nu från att kommentera MeToo-kampanjen om tafsande män, sexuella trakasserier och sexuella övergrepp. I kvällens Aktuellt ifrågasattes risken med att samla ihop trakasserier och övergrepp i samma kampanj. Det har jag också tänkt på. Jag har själv förstås blivit utsatt för tafsanden och annat som kan klassas som trakasserier. Det tog slut så småningom när jag blev äldre, men när man var ung såg man (jag och mina väninnor) det som nåt som vissa män gjorde och som var irriterande, obehagligt och kränkande. Vissa tillfällen har stannat kvar starkare i minnet än andra.

Min åsikt är att MeToo-kampanjen är bra totalt sett.

En annan tanke som dök upp igårkväll när S-ministern Åsa Regnér framträdde i Agenda om detta sammanhang var minnet av nyhetsrapporteringen om när forne S-ledaren och f.d. statsministern Göran Persson satte pekfingret i C-ledaren Maud Olofssons mage och att han återkommande retade henne för hennes kropp. Blev det uppror bland socialdemokraterna då och vad tyckte Åsa Regnér om det hela? Nu är hon mycket politiskt korrekt och bjuder in på härsan och tvärsan för samtal om saken. Men då? Hm!

Tranorna

Igår kom de, tranorna. I sträck på sträck, klagande här ovanför, i välordnad plogformation. Den ena på den andra. Idag har jag sett och hört dem igen. Mot söder, mot söder.

Sommaren är på väg att ta slut.

Det kändes lite sorgligt. Sommaren har varit annorlunda på flera sätt, naturen har kommit mig närmare. Tranorna som nu lämnar oss för sydligare boplatser blir symboler för att allt har sin tid.

Som en fin tröst för nostalgiska tankar dök en vacker vy upp här igårkväll. Den varade bara en kort stund men det behövdes bara 1/80 sekund att fånga den på bild. Ungefär så.

Måndag 21 augusti 2017

7 dec och lite minnen

Landscape

”Arizona during the attack” (hämtad från Wikipedia)

Idag är det 75 år sedan Japan attackerade USA med bomberna mot Pearl Harbor. Det var fegt och oväntat. De båda länderna förhandlade med varandra fortfarande när anfallet kom och förde in USA i 2:a världskriget.

Jag besökte Pearl Harbor som turist för tjugo år sedan. Där är nu ett museum och en minnesplats för de mer än 2000 som dödades den dagen. Först fick man röra sig i en lokal med diverse minnessaker, därefter var det filmvisning, en film som klippts samman av både amerikanska och japanska filmer. När filmen var visad fördes vi ut genom en annan dörr till båtar och åkte ut till minnesplatsen som är byggd över fartyget Arizona som sänktes vid attacken. Platsen var byggd som en bro tvärsöver fartygets mittdel. Man hade tagit bort torn och kanoner från fartyget, så att bara däcket var synligt en bit under vattenytan. Det syntes fortfarande läckage av olja på vattenytan.

Minnesplatsen ovanför var inredd med vit marmor där namnen på de dödade var inristade.

Ett minnesvärt besök.

Ett annat minnesvärt besök som faller mig in nu är Santiago de Chile. Jag har nyligen sett den chilenska filmen ”NO” som berättar om kampanjen inför folkomröstningen 1988 när chilenarna fick chansen – och tog den – att rösta bort diktatorn Pinochet och införa demokrati.

300px-golpe_de_estado_1973

Presidentpalatset i Santiago under attack sep -73 (bilden hämtad från Wikipedia)

Jag besökte Chile våren 1988 och reste ned genom landet från Atacamaöknen i norr till huvudstaden. Det var då femton år sedan de berömda bilderna vistas i svensk TV på hur den demokratiskt valde presidenten Allende störtades i en militärkupp. Vi strosade inom staden och såg presidentpalatset med skottskador på väggarna som ännu fanns kvar. Överallt i staden såg vi militärfordon och tungt beväpnad militär. Det var ett halvår före folkomröstningen.

I morse träffade jag som vanligt en annan hundägare under vår morgonpromenad. Ibland hejar man lite, ibland blir det mer. Idag var det en sådan gång med lite mer. Hon berättade att hon var krigsbarn från Finland och nu mycket, mycket oroad över hur det är i världen. Med Trump, med Putin, med Frankrike. Hon mindes ännu hur det var när bomberna föll i hennes finska hemstad och vad man måste göra för att skaffa mat och skydd. ”Mina barn begriper ingenting. Inte mina barnbarn heller. De är bortskämda!”

Ingen av oss vet hur det blir i framtiden. Vi kan bara hoppas. Och hoppas!

Äldreomsorg inte alltid så omsorgsfull

Skärmavbild 2016-08-23 kl. 11.45.51

Nu läser jag om en förfärlig händelse där en kvinna som bodde i äldreboende hittades död på badrumsgolvet av sin son. Läkare och boendets personal hade varit där några timmar tidigare och konstaterat dödsfallet. Ingen – INGEN! – hade hört av sig till anhöriga. Kvinnan låg som hon hittats först. Inget lakan över kroppen. Bara en lapp från läkaren!

Tro inte att detta är unikt för just detta äldreboende i Gävle! När min Pappa sjuknade i vinterkräksjuka och var mycket medtagen var det ingen = INGEN på hans äldreboende på Lidingö, som kontaktade någon i familjen.

Vad är det som – i dessa fall och troligen många andra – gjorde att man inte kontaktade anhöriga? Vad?? Tacksam om nån som jobbar inom den s.k. äldreomsorgen svarar mig!

Artikeln i DN här.

Djuren i naturen

Man läser ibland om människor som stannar vid trafikolyckor och fotograferar händelsen med sina mobiler. Eller t o m fotograferar någon som håller på att drunkna istället för att hjälpa till med det samma. Själv tog jag mig absolut inte tid att plåta den lilla grönfink som skälvande av chocken låg här utanför i gräset sedan den råkat bumpa rakt in i fönstret. Jag trodde den skulle dö i mina händer, strök den lite över nacken och höll om den försiktigt för att den inte skulle bli kall. Sen kom en mygga och satte sig makligt till rätta på min tumme för att där sticka mig. Det uppskattade jag inte. Så jag blåste på den. Då flög lilla grönfinken iväg, raka spåret upp i en gran. Den överlevde.

Om den klarade sig från sparvhöken vet jag förstås inte. Antar att sparvhökar gillar små grönfinkar minst lika mycket som myggor gillar människoblod. Hur som helst fick jag se den – höken – sitta här i en björk och spana på min fågelmatare. Där är oftast fullt av ätande gäster, så även denna gång. När jag hämtade kameran flyttade sig rovfågeln en bit bort och fortsatte stirra på småfåglarna. Jag lyckades få ett par bilder som inte blev helt hopplösa.

Och så är det dessa pigga små ekorrar. Häromdagen lyckades räven ta en av dem och sprang iväg med en till synes livlös liten i munnen. Men fler har överlevt och fortsätter komma till sin matplats, på trygg höjd ovanför rävnivå numera.

Skarven har invaderat hela ostkusten och finns också här. De har nu i flera dagar uppehållit sig på ett stenrabb här utanför. Det är en bit ut och svårt att fånga dem på bild. Just denna dag kom solen tillbaka efter ett par dagar med gråväder. Och jag gjorde ett försök från en plats längst ut på bryggan.

I samband med det träffade jag på snoken. Den försökte gömma sig i en springa, men jag såg den nog. Och lyckades få en bild.

Och så kommer bilderna:

_DSC1973_konv_DSC1974_konv_DSC1979_konv_DSC1984_konv_DSC1987_konv_DSC1994_konv

Ekorrmatande

Jag tycker om ekorrar. Dom är så söta och så skickliga på sitt klättrande, hoppande och manövrerande. Kanske finns en särskild kärlek till dessa djur hos mig för att jag hade en ekorre som ”kramdjur” när jag var liten. Han finns fortfarande och har kramats av andra barn sedan dess.

Men nu handlar det om levande ekorrar, som jag får uppleva på nära håll när jag – som nu – har förmånen att få bo mitt i naturen. Jag har kunnat följa klädedräktens förändring under året och någon enstaka gång få en bild som jag tyckte var okay.

Glädjande nog har det nu visat sig att det elaka ryktet om ekorrarnas rovlystnad och benägenhet att stjäla fågelägg är bara ett rykte och en fördom. Helt utan grund. Det gör det ännu lättare att tycka om de små akrobaterna!

Ekorren kommer gärna fram när den vill ha mat och mat får den. Hittills har jag lagt ut på en sten och lite på marken omkring. Mest jordnötter. Inte såna man köper på ICA och tar som tilltugg till cocktail eller vin. Nej, man kan få tag i billigare nötter på plantaffärer och såna ställen.

Fåglarna har sin egen plats, med en fågelmatare fylld av frön. Såhär års får man fylla på ofta.

Ekorren vill också ha frön, uppenbarligen. Den har hittills haft lätt att hoppa till fågelmataren och sitta där fastklängd och peta ut godsakerna ur hålen. Sen har jag grymt sågat bort lite grenar, så den inte kan komma åt fåglarnas mat längre.
Men nu kan den – eller de, för de är flera! – känna sig glada igen! De har fått en egen matare.

Tanken med den är att ekorren ska kunna lyfta på locket och plocka åt sig. Såhär inledningsvis har jag ställt upp locket, för att de ska lära sig var maten är. Det har tagit ett dygn. Men nu, nyss, har de upptäckt skatten!

Imorgon ska jag ta bort pinnen så att locket stängs. Ska bli spännande att se om de klarar att komma åt maten ändå.

_DSC0679_b01_konv_

1. Vinterpälsen på

_DSC0917_b01_konv_

2. Sommar!

_DSC0953_b01_konv_

3. Hallå där!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

4. Hungrig?

_DSC1817_konv_

5. Pour écureuils!

_DSC1819_konv_

6. Ekorrestauranger

_DSC1821_konv_

7. Laddad!

_DSC1845_konv_

8. Premiärgästen!