Vi kan, men ska vi?

För en vecka sedan publicerade SvD en debattartikel av Hugo Lagercrantz, där han efterfrågar nationella riktlinjer för vård och eftervård av extremt för tidigt födda barn. I texten redovisas stora förbättringar i överlevnad för dessa barn, till priset av organskador som följer dem genom livet. Citerar ur artikeln:

”Det är en fantastisk utveckling. De flesta barn som föds för tidigt, alltså före vecka 37, utvecklas normalt och blir i stort sett friska. Men alltfler extremt för tidigt födda barn i vecka 22–23 som överlever drabbas av såväl funktionsnedsättning såsom cerebral pares (cp),synnedsättning och neuropsykologiska funktionshinder (NPF). Ett av fyra av dessa barn utvecklar autistismspektrumtillstånd. Dessutom drabbas 88 procent av dem av astma, njur- och/eller tarmrelateradeproblem. Endast 15 av 383 barn födda efter genomsnittligt 23,5 veckor och med en födelsevikt à 565 gram var utan diagnos och kunde betraktas som normalutvecklade.”

Det skulle inte vara möjligt att rädda så omogna foster utan intensivvård och som anestesiolog har jag själv under mina aktiva år deltagit i det akuta skedet av sådan vård vid några tillfällen. Sedan min aktiva tid har förutsättningarna ändrats genom tillkomst av ett läkemedel som gör de omogna lungorna funktionsdugliga. Den nedre gränsen för möjlig överlevnad har flyttats nära den övre gränsen för abort.

Lagercrantz hänvisar i sin artikel till en enkätundersökning bland läkare, blivande barnspecialister. Ytterst få av dem skulle önska intensivvård till ett eget barn fött så tidigt som i 22:a eller 23:e graviditetsveckan.

Den svåra frågan, som behöver hanteras i nationellt gällande riktlinjer: ”Är det rimligt att satsa fullt ut på överlevnad i de fall som föds extremt tidigt och där risken är avsevärd för livslångt lidande?”

Jag vet inte i vilken utsträckning våra politiker och myndigheter är beredda att ta ställning, men anser att det behövs. Så har skett i några andra västländer.

Erwin Bishofberger (1936-2012) var professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet och jesuitpater i Stockholm. Jag hörde honom föreläsa en gång om medicinsk etik och minns resonemanget ungefär såhär: ”Människan skiljer sig från djuren genom att djur får göra allt de kan, utan några etiska begränsningar. Det får inte människan.”

Vem gillar att försvara det ryska?

Ja, en vet vi. Börjar på P och slutar på utin. Problemet är att han verkar ha svårt att sina landmän att hålla med honom. Nu hämtas soldater från invandrade människor av annan nationalitet: kirgizier, tazdjiker, uzbeker osv. som har kommit till landet men hamnat i fängelser. Ryssarna själva tycks inte ha intresse för det här speciella militärprojektet, oväntat nog eftersom ledarna påstår att det är just det ryska som är hotat av väst.

DN skriver om det idag här. Det vore som om vi i Sverige skulle invadera Danmark och sedan be och beordra invandrade män att gå i första ledet och slåss. Visst, man sparar på de äkta ryska generna för framtidens ädla renrasiga ryska befolknings skull. Men snyggt är det inte.

Ett plus och ett minus för SvD idag

Ibland hindras jag i en pågående impuls att skriva ett blogginlägg av att det handlar om kritik mot något. Man kan inte blogga bara för att gnälla på saker som man irriterar sig på, vem vill läsa sånt i längden? Nu handlar det om husorganet Svenska Dagbladet som jag läst i många år. Och senaste tiden retat mig på.

Men nyss förlät jag tidningen till följd av ett enda litet bagatellartat ord i den här SvD-artikeln idag.

Det är en artikel som handlar om begreppet ”ekofascism”. Miljövänner och grönavågare, som gillar att inrätta sig med självhushåll, egna odlingar, nära naturen och med en idé om att dagens moderna människor inte behöver det som dagens moderna samhälle erbjuder. Nu visar det sig att högerextrema och fascistoida idéer lätt kan ”para sig” med den sortens livsinställning. Återgång till ett ursprung som en del i det stora kretsloppet och med stark s.k. systemkritik. Intressant läsning i sig. Men det som fick mig att förlåta SvD (för serien om familjen Stenbeck som jag tycker är på gränsen till snaskig!) är ordet ”gullifiera”.

FOI forskar om ekofascismen och en forskare där uttalar sig bl. a såhär: ”att högerextremister verkar ha återupptäckt naturen som politiskt sprängstoff. En grön profil kan användas för att göra fascistiska idéer mer rumsrena – och dessutom locka unga människor som oroas av miljö- och klimatfrågan”.

En annan röst forskar vid Örebro universitet och citeras: ”På ytan kan ekofascismen framstå som ett kärleksprojekt, som vill värna djur och natur. Maria Darwish, som skriver en doktorsavhandling om ekofascistisk propaganda vid Örebro universitet, använder begreppet cuteness. Det handlar ofta om att gullifiera och avdramatisera idéer med ursprung i nazismen”.

Nu kanske gullifiera var Maria Darwishs ord och inte SvD:s, men ändå. Ni är förlåtna!

Och den här diskussionen blir intressant att följa framöver!

Lättkränkta

Nu händer det att en stat tar sig rätten att bestraffa ett annat lands hela befolkning genom att reagera mot en struntsak. Statsminister Kristersson påstår enl SvD att det skulle vara befogat: ”Vi hade visat samma ilska om detta hänt i ett annat land riktat mot en svensk ledande politiker, sa Kristersson”.

Nä, det hade ni väl ändå inte gjort. Ställt in möte på näst högsta nivå, planerat sedan länge, kallat upp ambassadör och haft er? Nej, Kristersson, så hade ni inte gjort. Ni hade fått frågor i media och sagt att det var osmakligt och kanske till och med obehagligt att en docka som föreställer en hängs upp i en lyktstolpe. Men sedan hade ni lagt till några ord om åsikts- och yttrandefrihet. Det känner jag mig rätt övertygad om.

Sluta krypa för Erdogan och Turkiet! De vill att Sverige ska bli som dem, fängsla journalister och ha sig. Men det ska vi inte.

Personligen stödjer jag Natomedlemskapet. Och anser att det inte är Sveriges sak att krypa och ursäkta sig. Har vi gjort det vi ska enligt Madridavtalet, så räcker det. Och det har vi enligt Natos generalsekreterare. Om Nato vill ha oss med så kanske de kan sätta press av annat slag än upphängda dockor på de där känsliga ömhudade typerna i Ankara.

3 frågor på Annandagen

Idag läser jag en rubrik som beskriver svenska kronan som ”en liten skitvaluta”. Varför detta värdeomdöme? Räcker det inte att påstå (det självklara) att kronan är en liten valuta, jämfört med till exempel euron eller dollarn eller pundet eller rupien eller yenen, för att nämna några? Vilka poäng får man för att man lägger till ”skit-” för att visa sig nedlåtande? Det är min första fråga.

Min andra fråga gäller en riksdagsman som nyligen berättade i intervju att han och hans familj tycker att det är varmt hemma när de har rumstemperaturen inställd på 15 grader. Nivån anses av andra förståsigpåare som möjligt ohälsosam och själv tycker jag det verkar korkat att välja att ha det så kallt om man inte måste. Men jag tror det kan handla om att få poäng för att man är så mån om elförbrukningen i landet och så härdad att man är nöjd med 15 grader. Det är väl inte vilken mes som helst som skulle välja det, typ. Så hur många poäng får man för det? (Senare tog han visst tillbaka det där med att ”Å-vad-varmt-det-är-med-femton-grader”, men ändå liksom…)

Min tredje fråga är förhållandet mellan The Brazilian butt lift och det svenska ordenssystemet. Är det så att återinförandet av det senare kan leda till färre av det förra (det var den tredje frågan)? Om människor i vårt land tänker på sin roll som samhällsmedborgare i högre grad än nu och samtidigt i mindre utsträckning joxar med sina kroppar, skulle det då påverka till exempel det svenska folkets vilja och förmåga att kämpa, stå ut och överleva när ryssen kastar sig över oss?

God fortsättning!

SvD 26 dec https://www.svd.se/a/0Q9L76/kronan-ar-en-liten-skitvaluta

Varför ska Sverige fjäska för Turkiet?

Sverige vill vara med i Nato och Nato vill ha med Sverige. Ja, dvs. så när som på en i gänget som trilskas, alltså Turkiet. Landet kräver att Sverige utvisar ett visst antal personer först, som enligt deras sätt att se kallas för terrorister.

Men varför ska Sverige prestera något särskilt bara för att Turkiet önskar det? Jag kan känna viss oro när jag tänker på hur statsministern tycks ha lagt sig platt för påtryckningar från ni-vet-vem. Ska han agera lika mesigt mot Erdogan?

Och varför? Alla de andra vill ha med Sverige och borde hjälpa till genom att prata T. tillrätta. Det är inte Sveriges sak att åbäka sig bara för att en av alla Natomedlemmar intar tvärläge.

Kvinnlig ledare förebild för POJKAR och Tuttinuttandets återkomst

Blivande statsministern Magdalena Andersson har uttalat sig om sin roll som förebild för små flickor. Själv tror jag att flickor redan har klart för sig att ”jag kan”. Det är mycket viktigare att små pojkar får klart för sig att det är så det är.

Själv har jag tydliga minnen av små pojkar i min närhet som redan i sju-åtta-årsåldern uttalade sig fullständigt självklart om vad kvinnor gör och vad män gör. Och vilket som var mest värt. Minns att det chockade mig en smula att de anammat gamla dammiga patriarkala värderingar så tidigt. Tack och lov har dessa små herrar vuxit upp till jämställda män och visade sig vara läraktiga på det viset.

Lena Andersson skriver idag i SvD om hur skadlig dagens utseendefixering är för synen på kvinnan som rationell varelse. Alla dessa s.k. ”influencers” som jag absolut inte vet mycket om men som mest verkar syssla med yta och kvinnan som attraktiv lockande kropp, snarare än rationell självtänkande maktperson. Deras verksamhet undergräver strävan mot jämställdhet. Och det är kvinnor som ägnar sig åt denna kvinnofientliga opinionsbildning!

Skäms på er, vackra systrar! Ja ja, ni tjänar pengar på det men ni förstör för många.

Som fyrtiotalist har jag upplevt annat under årens lopp och trodde nog inte vi skulle behöva räkna med tuttinuttandets återkomst! Bläääh!

Kvinnokortet och -bilden

Häromdagen kunde vi läsa en artikel om Ann Heberlein och hennes vånda pga. ”skammen hon känner över att åldras som kvinna”.

Samtidigt har en radda socialdemokrater använt argumentet att det är så sensationellt att Sverige äntligen kan få en ”kvinnlig statsminister” för att pressa berörda att stödja Magdalena Anderssons kandidatur som sådan. Själva hennes kvinnlighet lyfts fram som om den gör henne särskilt lämpad för jobbet på något sätt. (Det är andra soc.dem. kvinnor som förnedrar henne genom att hävda detta.)

Det sistnämnda förvånade inte nåt särskilt. Det är väl bara vad man kan vänta sig från det hållet. Men det förstnämnda överraskade mig faktiskt.

Om jag tänker på Ann Heberlein så tänker jag på en person som ägnar sig åt idéer, tankar, filosofier, analyser och reflektioner. Vad spelar det för roll att det syns att hon levt ett tag (kortare tid än jag, händelsevis) när hon har så mycket annat att komma med? Förstår inte riktigt. Varför så viktigt?

Det här med åldrande utseende kanske inte är någon höjdare för någon. Män, t ex. De brukar ju inte direkt bli snyggare med tiden på andra sidan de femtio-sextio osv. Men de sitter förstås på fördelen att inte vara kvinnor och att deras förändrade yttre därmed skulle vara ointressant för oss andra att se och för dem själva att nedvärdera och skämmas för. Är det verkligen så?

Att dra en lans för Magdalena Andersson genom att ”dra kvinnokortet” är ren diskriminering hos dem som gör det. Typ, ”tänk att äntligen har Sverige lyckats hitta en enda kvinna som är lika bra som en man för posten”. Vaf-n trodde de? Skulle det göra oss mer jämställda. De har ju försökt en gång förut med Mona. Hon är väl också kvinna? Men det sk-t sig och då var det väl inte så viktigt i så fall.

Symboleffekten talas det om. Små flickor ser och tänker: jag kan också bli statsminister. Men världen är full av framgångsrika kvinnor som sköter tunga och viktiga uppdrag. Också i Sverige. En radda företagsledare, en ärkebiskop och flera andra vanliga biskopar, en kronprinsessa icke att förglömma och inte heller en drottning. Små flickor har ingen direkt brist på förebilder av det slaget som det är.

Flera har menat att Magdalena Andersson självklart vill nå statsministerposten av egen kraft snarare än pga. att hon är kvinna. Ja och den drivkraften har hon nog, till skillnad från Mona som det verkar. Men vi har faktiskt haft starka tänkbara (inte S-märkta) potentiella kandidater flera gånger tidigare som också råkade vara kvinnor och av allt att döma besatt tillräcklig kompetens för jobbet. Så egentligen är det Mannen bakom som har säkrat det här, när Snäll-Stefan klev av i tid istället för att göra som han sagt, stanna kvar över valet. Taktik.

Ja, ja. Huruvida Magdalena Andersson bekymrar sig för sitt utseende eller inte är det inga tidningsartiklar om. Är de inte rätt gråtrista hela bunten där i toppen? Jag menar i den kvinnliga aspekten… att vara vacker och tilldragande sådär som kvinnor ska vara om man får tro Heberlein.

Först den dag vi har manliga makthavare, ministrar och myndighetsföreträdare som skaffar sig ett uttryckslöst face med några lyft (tänk Dolly Parton, Jane Fonda och andra förebilder), en rejäl trut (anknäbb) med fillers och börjar med korsett för att dölja ölmagen har vi uppnått en äkta jämställdhet på båda dessa plan. Nåt att längta till?

Om du kan karate spelar det ingen roll om du går i trosor eller ej. Germaine Greer

Spruta 3

Idag fick jag min 3:e dos av vaccin mot Covid 19. Fast den måste registreras i deras system som den 1:a, eftersom de inte hittade mina första båda i sitt register. Nåja, det viktiga är ju att vara så gott skyddad det går. Det där med register är lite mindre intressant för mig som individ.

Efteråt fick jag rådet att sitta kvar och vila en kvart. Det gjorde jag inte. Jag fick också rådet att ringa till den mottagning där jag tagit spruta 1 och 2 (i ett annat landsting förlåt region) och be dem registrera mig. Det gjorde jag inte heller.

Istället åkte jag direkt hem till datorn och gick in på e-hälsomyndigheten och beställde ett covidbevis. Det kom på mindre än 10 sekunder och där framgår att de första båda doserna finns registrerade och nu har jag ett bevis som gäller till i vår. Dagens – tredje – dos var inte med, men det väntade jag mig inte heller.

Så, slutsatsen är fortfarande att strulet med både bokningar och register finns här i Region Stockholm.

Jag fick ta mig till Nacka, runt hela stan, för att få min spruta. Erbjudet alternativ var Södertälje och det var väl lite väl långt borta för en som bor på Lidingö. Det hela skedde i en stor tömd hall med bås och gick mycket smidigt och snabbt. Förutom sköterskornas bryderier om mina doser. Dessa är dokumenterade på en liten papperslapp som inte ser mycket ut för världen, så det var ju skönt att få bekräftat att det nationella registret fungerar ändå, oavsett vad de har för sig här i landets största och malligaste region.

Det blev Pfizer den här gången och jag mår bara bra efteråt.

Jag har haft en leveransupplevelse

Idag har jag haft en leveransupplevelse. Jag hade en häromdagen också.

Det finns något som kallas ”upplevelsebranschen”. När jag söker på ordet kommer det upp saker relaterade till pandemin, som rör begränsningen av publik inom kulturlivet, konserter och sånt. Och saker som rör turism m.m. Begreppet ”upplevelseindustrin” förekommer också, t ex i text som denna: ”Svensk upplevelseindustri sålde förra året för 485 miljarder kronor.”

”Leveransupplevelse” har ingenting med upplevelseindustrin eller -branschen att göra. Det handlar helt enkelt om leverans av varor.

Näthandeln har ökat under pandemin och jag tillhör dem som bidragit. Somliga gånger får man gå till ICA och hämta paketet. Andra gånger sker det som idag: någon kommer med paketet och ställer det utanför min dörr. I nästa sekund får jag besked om det på mobilen. Och i ytterligare nästa kommer ett sms med frågan ”Hur var din leveransupplevelse”?

Så kan jag sätta betyg på själva upplevelsen, att gå till dörren, öppna den, hitta paketet och lyfta in det. Om jag inte fått frågan så rakt formulerad hade jag liksom inte ens tänkt på att det var en upplevelse jag var med om. Men det var det!

De här leveransupplevelserna kan vara lite olika. Handlar det om mat så brukar det oftast hamna 5-6 papperskassar, fyllda till en tredjedel eller hälften med de varor jag beställt. Trappavsatsen här utanför fylls av dem, medan den som lämnat kassarna står längre ner i trappan och säger hej på smittsäkert avstånd. Jag har tillfälligt nästan drunknat i tomma papperskassar under pandemin, eftersom det har känts tryggare att få hem maten så än att gå till affären och handla. Just den delen av leveransupplevelsen, de underutnyttjade papperskassarna, tycker jag inte särskilt om. Pappersslöseri!

En annan gång kan det handla om ett paket med något från en sportbutik jag gillar, t ex ett par kängor häromdagen. Då var det mer känslan av julafton! Och kängorna passar precis och är jättesköna att gå i, vilket är något som jag verkligen upplever. Fast det kan nog inte räknas in i själva leveransupplevelsen.

Igår fick jag gå till ICA för att hämta ett paket. Jag skulle inte sätta 5 stjärnor på den upplevelsen, om nån hade fått för sig att fråga. De hade nämligen vissa svårigheter att hitta mitt paket. Men det var ingen som frågade. De brukar inte fråga sånt i kassan i mataffären heller, hur jag upplevde att få varorna scannade t ex. ”Hur var din scanningsupplevelse”? Nä, det är ingen som frågar det.

Rätt nyligen har jag varit med om en undersökning på en röntgenavdelning. Inte heller där kom någon fråga om hur jag upplevde den. ”Hur var din röntgenupplevelse?” – Tja, strålande, kanske.

Nog är det lite gulligt att dom som sysslar med hemleverans i näthandeln kollar upp hur vi upplever deras tjänster. För inte kan det väl enbart handla om att de vill ha ett kvitto på att varan/ paketet/ de halvfulla papperskassarna verkligen levererades?