Ett gnäggdjur?

Svarthakedopping (Podiceps cristatus)

Svarthakedopping (Podiceps cristatus)

Nej, det var nog inte första gången jag såg svarthakedopping ikväll, men det är alldeles säkert första gången jag försökt fånga en bild av den söta lilla andfågeln.

Fågelboken berättar att den häckar i ”vegetationsrika, grunda sjöar och och träskmarker” och jag har nu sett dem här i flera dagar i rad, så de har säkert ett bo någonstans i närheten. Det är inga träskmarker men det är grunt och vegetation finns så det räcker och blir över.

De är ett par, de ser väldigt likadana ut, han och hon får man väl gissa att det är. Söta! Och i natt får jag lyssna extra, när jag läst att fågeln vanligtvis är ”tystlåten, men speciellt nattetid hörs ett klagande och upprepat ‘hyer-hyer’, varierat med relativt korta (cirka två sekunder) gnäggande drillar”. Det låter spännande!

Vanligast i sydöstra Sverige, men har också ”etablerat sig i Norrlands inland och fjälltrakter”. Här, vid Södra Norrlands kustland är den mera sällsynt, om jag ska tro fågelboken, så jag får känna mig hedrad.

Utbredningen söderifrån av denna lilla dopping ska enligt samma källa ha gynnats av allt större skrattmåskolonier, åtminstone ända fram till 1980-talet. Sedan minskade skrattmåsarna i antal och det drabbade också svarthakedoppingen, som gärna häckar i skydd av såna kolonier.

Ja, tänk vad man kan lära sig en fin kväll som denna.

Mina fågelböcker är: Nya svenska fågelboken, Lars Imby. Prisma 2003, 3:e upplagan och Fågelguiden, Mullarney, Svensson och Zetterström, Bonniers 1999.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s