Verdi, Toscanini och Muti

Muti-Riccardo-13Philadelphia

Vad konstigt det blir ibland. Jag går i taket nästan, nu när jag sitter och ser på TV och njuter av Kgl Filharmonikernas konsert, Nobelkonserten, under ledning av Riccardo Muti. De spelar, före pausen, Verdis ”De fyra årstiderna”, som jag inte ens kände till tidigare.

I pausen sänds en intervju som radions Camilla Lundberg gjorde tidigare med Maestro Muti, efter generalrepetitionen. Han är klädd i frack och klar för kvällen. Han berättar om sitt undantag, att tacka ja till att spela med en orkester som han inte känner och som inte känner honom. Helst vill han spela med bekanta, för musikens skull. Men den här gången tackade han ja, pga. det speciella tillfället och kanske pga att det är i Stockholm, som han tycker om. Och så visar det sig att orkestern duger och kanske mer än så, i hans ögon.

Han vill komma tillbaka och göra en Verdiopera i konsertuppförande med filharmonikerna!

WOW!

Och så berättar han om Toscanini, som bildade skola i Italien och fick många efterföljare. Toscanini skulle dirigera Martuccis Nocturne (som spelas nu ikväll, så fint!) i Bologna 1939. Fascisterna krävde att han skulle inleda med den fascistiska nationalhymnen. Han vägrade. Och vägrade. På väg till en repetition med orkestern ett par dagar före konserten blev han överfallen av ett gäng fascister och misshandlad. Han flydde in på ett hotell. Han fråntogs sitt pass, men lyckades två dagar senare fly till USA, tack vare vänner. Där blev han kvar tills kriget var slut.

Muti berättar om detta och att affischen för konserten ännu finns kvar i konserthuset i Bologna, som ett museiföremål. Konserten blev aldrig av men affischen finns.

Det konstiga med allt det här är att tidigare idag har jag ägnat ett par timmar åt Toscanini. Det känns som ett slumpartat sammanträffande. Jag har letat efter en speciell inspelning av förspelet till sista akten i La Traviata, där Toscanini uttrycker så mycket känsla som går att uttrycka i musik. Jag hörde den en gång på radion, en enda gång. Idag har jag googlat och haft mig och konstaterat att den finns (från 1951) men inte hittat den. Se här.

Muti säger att Toscanini var en dirigent som inte ”showade” på pulten och att hans elever följer hans exempel. Att det är många som är så utagerande, men han är inte det själv. Och att numera, när han är lite äldre och inte har lika mycket ork, så styr han orkestern med blickar och små gester.

Jag gillar Muti och har bloggat om honom en gång förut, när han blev den andre mottagaren av Birgit Nilsson musikpris. Jag trodde att jag kanske inte gillade Toscanini, men idag har jag lärt mig mer om honom och nu känns det annorlunda. Men det är kvar att hitta inspelningen från -51 av La Traviata, det sorgliga förspelet till sista akten.

Det alldeles speciella med Toscanini, förutom att han förstås var en stor och känd dirigent, är att han faktiskt träffat Verdi och spelade i uruppförandet av Othello. Han spelade cello i Othello. Och att Verdi uppmärksammade honom när han började dirigera och gillade Toscaninis sätt att tolka hans musik.

Så kan man fundera på om det är ”bättre” att spela musik på det sätt som kompositören tänkte sig den eller om det är bra att olika tolkningar kan komma till stånd. Tänk, om man som kompositör upptäcker att en annan uttolkning av ens musik faktiskt överträffar det man själv tänkte sig.

Annonser

4 thoughts on “Verdi, Toscanini och Muti

  1. Gabrielle

    Tack för ett intressant och riktigt härligt inlägg. Som ju dessutom ger mersmak i form av den önskan som uppstår hos mig att höra mer med Muti och med Toscanini – och Verdis Årstider som jag missade nu för den delen.
    Och uppgiften att Toscanini träffade Verdi känns trevlig – seklen binds samman, allt är inte så hiskligt länge sen.

    Svara
    1. Anna Inläggets författare

      Verdis ”De fyra årstiderna” är en balettmusik, som han la in i operan Il Vespri Siciliani. Camilla L. berättar att den (operan) skulle uppföras i Paris och där ingick nån sorts krav på balett.
      Jag hörde förresten hela konserten en gång till med Muti och Kgl Filharmonikerna. Den gick i repris igårkväll. Hade inte tänkt följa den en gång till, men jag fastnade!!
      Och så har jag konstaterat att jag numera har ungefär samma frisyr som Riccardo Muti!! 🙂

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s