Om…

Mr Big på Blå Porten

Mr Big på Blå Porten

Jag går från bryggan vid Aga upp mot Lidingöbanan, på väg hem efter en fin utflykt per båt till Djurgården. Och tänker, om den här båtlinjen hade funnits för fyra år sedan så skulle jag ha tagit med Pappa på en tur. Han hade tyckt om det.
Jag skulle hämta honom hemma med bilen, vi skulle köra den korta sträckan till Aga-området, ställt bilen på parkeringen och lastat ur hans rullator. Vi skulle ha promenerat ner till bryggan och stått där i väntan på båten. Pappa skulle ha fällt diverse fyndiga och trevliga kommentarer om saker han såg eller kom att tänka på. Sen skulle båten komma och han skulle ta sig ombord med viss möda, kanske låta undslippa sig en liten svordom över svårigheterna att orka och att röra sig fritt. Sen skulle vi sitta där vid ett fönster, jag skulle peka på Fjäderholmarna och när vi kom till Nacka skulle jag säga att jag aldrig kommer ihåg vad den fina skulpturen heter av Carl Milles, som står där och sprutar vatten över Stockholms inlopp. Skulpturen alltså. Inte Milles.
Sen skulle vi åka vidare och landa på olika platser tills vi kom till Allmänna Gränd. Där skulle han stånka lite och ta sig fram till avsteget i fören, jag skulle hjälpa honom med rullatorn och plötsligt skulle en annan av hans döttrar finnas där. De skulle krama varann, Pappa skulle skratta och bli lite tårögd för det var en överraskning. Sen skulle vi gå en liten bit, runda ett hörn och mötas av en herre som är gjord av brons eller järn och klädd i kostym. Där skulle vi gå in och ta ett bord på innergården. Pappa skulle säga att ”Nu bjuder jag!” men då skulle vi protestera och säga att det gör vi. Sen skulle han sitta där och vänta medan vi gick in på Blå Porten och köpte maten.
Vi skulle äta och skåla lite och prata. Och han skulle berätta saker för oss, om sånt som hänt innan vi fanns kanske, när han hade en fästmö och de gjorde Stockholm by summer tillsammans.
Vi skulle ha det så trevligt!
Jag går från bryggan på Aga och tycker det är synd att båtlinjen inte fanns när Pappa fanns. Sen ramlar jag framstupa handlöst och tar emot mig med händerna. Får lite skrapsår där och på hakan.
Så fånigt!
Det finns ett Före och ett Efter.
Imorgon är tvåårsdagen av den hemska massakern på Utoya och bomben i Oslo. Jag tänker på dem nu, offren och de anhöriga. De pårörende, som det heter i Norge.

Och på min Pappa, som skulle ha gillat att åka Sjövägen till Djurgården.

20130721-203853.jpg

Sjövägen till Stockholm

Den fina skulpturen vid Nackabryggan heter ”Gud Fader på Himmelsbågen” enligt Wikipedia.

Annonser

4 thoughts on “Om…

  1. sven hjelmström

    Blå porten, Djurgårdsfärjan… Min historia om Amarantdrömmen dyker upp i minnet Allt gänger ihop på något sätt nar man blir urgammal som jag! Är det inte konstigt?

    Svara
  2. Gabrielle

    Tack…vad fint. Jag tror att det nog är jag som är den där andra dottern som möter upp vid Allmänna Gränd. Och i tanken kan jag glädja mig åt din sjöresa med Pappa trots att den inte blev av. En rar berättelse.
    Men sen: ge fanken i att snubbla så där!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s